Sveriges första stadsteater (Helsingborg) fyller 100 år

13 februari 2022

Sveriges första stadsteater fyller 100 år och nästa helg får jubileumspjäsen ”Den fantastiska leken” premiär. Tidigare teaterchefen Lars Svenson ser tillbaka på ett sekel där elefanterna dansat på Helsingborgs stadsteater

Lars Svenson var teaterchef på Helsingborgs stadsteater 1989-2001 och regissör vid teatern 1973-2001.

Mötet skedde 2011 på Bruksgatan. En lite åldersböjd person kom emot mig med raska steg. Det var Mats Johansson, som regisserat på Stadsteatern på fyrtiotalet och som var chef i början av sextiotalet. Vi var vänner sedan samvaron i Teaterchefsklubben, där vi kunde gråta ut i varandras armar om låga anslag, oförstående publik, klåfingriga politiker och obstinata skådespelare.

– Jag är på väg till min helsingborgsritual!

– ?

– Jag måste alltid besöka teatern vid Prästgatan, där min karriär började.

– Huset är ju rivet.

– Följ med!

Så stod vi på det som i dag är Ingmar Bergmans plats och betraktade ett  hyreshus. Plötsligt var det som om tid och rum hade upphört. Fram tonade ett grånat hus. Vi hade bägge arbetat i detta Thalias tempel. Mats Johansson pekade på fasadens stuckaturer, de runda fönstren och scenhuset. Jag såg salongen, som liknade ett vackert sittbadkar och ridån med stadsvapnet. Förbipasserande såg antagligen två senila gubbar som pratade och gestikulerade.

– Där var det heligaste, sa Mats, och pekade längst till höger: Sceningången!

Ja, vilka har inte gått in där, för att blända från scenen. Många är bortglömda, andra lever kanske kvar i minnet hos helsingborgarna. Jag tänkte på Edvin Adolphson, Max von Sydow, Margaretha Krook, Max Hansen, Harriet Andersson, Birger Malmsten, Peer Aabel, Ebbe Rohde, Nils Poppe, Inga Tidblad, Signe Hasso, Gösta Ekman den äldre, Sif Ruud, Erland Josephson, Ernst-Hugo Järegård, Stellan Skarsgård och alla andra som passerat den sceningång vi nu ser för vårt inre.

Det är i första hand om detta hus jag vill berätta, ty här skrevs teaterhistoria 1921. Här fick Sverige sin första stadsteater!

Skådespelare har ofta levt ett mycket otryggt liv. I en medeltida landskapslag stod att gycklare/skådespelare ligge ogill, det vill säga om man slog ihjäl en sådan, så blev det inget straff. Kring sekelskiftet 1900 var lönerna usla och tryggheten obefintlig. Nu ville staten ändra på detta och efter tysk förebild formades begreppet stadsteater. Tanken var att staten och staden skulle dela på lönekostnaderna. I Helsingborg fanns ett stort intresse för kultur och ett teaterhus från 1877. Helsingborg ville bli teaterpionjär.

Invigningen skedde med stor pompa den 6 september 1921 med prolog av Anders Österling och Shakespeares ”Trettondagsafton”. Förste chef var den 29-årige Rudolf Wendbladh. Efter två år blev det konkurs. Kanske berodde det på att den ekonomiska ledningen fanns i Stockholm, vilket var tungarbetat.

Helsingborg gav inte upp så lätt. Nya pengar sköts till och Stadsteatern blev en förening, som fanns till 1972 när teatern blev aktiebolag. Ny teaterchef 1923 var Torsten Hammarén, som menade att demokrati skulle finnas överallt utom på hans teater. Hammarén sa också att ”När en skådespelare äntligen har supit till sig ett intressant ansikte, så har han tyvärr supit bort minnet”!

Torsten Hammarén delade chefskapet med Gerda Lundequist, det skulle dröja omkring nittio år innan det blev en ny kvinna på chefsstolen. Paret gjorde Stadsteatern till en aktad institution, vilket banade väg för stadsteatrar i andra städer. När Gösta Cederlund kom 1926 var Stadsteatern i balans på alla fronter.

Redan på hans tid diskuterades frågan om teaterhuset skulle moderniseras eller om staden skulle bygga nytt. Det dröjde fyrtio år till ett beslut. Cederlund har berättat att teatern turnerade flitigt, bland annat till Malmö, men ”publiken där var sååå tråkig, de ville bara ha komedier och ytliga pjäser. Annat var det med helsingborgarna, som ville se pjäser med djup och var nyfikna på det nyskrivna”.

1929 var det dags för nytt chefsbyte. Rudolf Wendbladh återkom och stannade i hela femton år, ett svårslaget rekord. 1936 kom Sif Ruud till teatern, det var hennes första jobb efter elevskolan. Redan på trettiotalet blev det en sanning att om ”du vill bli något, så ska du först göra hundår på Helsingborgs stadsteater”. När Stadsteatern firade sjuttiofem år kom Sif Ruud till festföreställningen och läste Anders Österlings prolog från invigningen 1921.

Sif Ruud berättade för mig, då teaterchef, om livet på teatern. För att klara sommaren, skådespelarna hade bara nio månaders kontrakt, så fanns Fredriksdalsteatern där chefer var kollegerna Otto Landahl och Thure Carlman. Arbetsdagen på Stadsteatern började med att man innan repetition gick till Teaterrestaurangen och tog kaffe och bulle på krita. Lunch åts på krita på samma restaurang och på kvällen efter föreställningen blev skådespelarna ofta hembjudna till någon teaterintresserad. En kväll som slutade före klockan tre var bortkastad! Så fortsatte cirkeln med kaffe, bulle och lunch på krita. Vid veckoslutet fick man lön hos kamrern och utanför väntade ägaren till restaurangen, som fick pengarna. Befriade från kontanter gick man och tog kaffe och bulle på krita!

Största hotet om nedläggning kom 1944. Malmö hade fått stadsteater och staten flyttade över Helsingborgs anslag dit; det räckte med en stadsteater i Skåne. Teaterchefen Wendbladh avgick, men staden värnade om sin teater och gav den ett nådår. Ny teaterchef blev en totalt okänd tjugofemåring, Ingmar Bergman, som regisserat amatörteater och skrivit ett filmmanus, som senare blev ”Hets” i regi av Alf Sjöberg. Det var i Helsingborg som Bergman startade sin glansfulla karriär. Föreställningarna väckte uppseende i hela Sverige, mer uppseende än kollegan i Malmö. Efter ett år återfick man statens pengar.

Kritikerna berömde och publiken strömmade till. Inför sitt tredje spelår planerade Bergman att spela klockan elva på söndagarna, för att konkurrera ut  Mariakyrkan. Men efter två år gick han vidare mot världsberömmelse. Kärleken till teaterhuset behöll han livet ut och återskapade det i filmen ”Fanny och Alexander”, där möbler och rekvisita kom från hans gamla arbetsplats. Bergman tyckte att det var ”ett oförlåtligt helgerån att riva templet vid Prästgatan”.

Repertoaren, då som nu, har varit både traditionell och djärv. Uppsättningarna har haft hög konstnärlig kvalitet, men ibland har formen varit viktigare än innehållet. Redan från början spelades barnteater och man turnérade. Pjäsvalet har ofta speglat samhällssituationen. Under krigsåren kunde helsingborgarna visserligen se komedier, men där fanns också motstånd mot nazismen, ofta i historisk skepnad. Shakespeares ”Julius Caesar” och ”Macbeth”, Mobergs ”Rid i natt” och Kaj Munks ”Niels Ebbesen” angrep nazismen; inte minst ”Niels Ebbesen”, som var den pjäs som fick nazisterna att mörda den danske författaren.

Grundtanken med en stadsteater är en fast ensemble och att fast anställning bör gälla all personal. Jag väljer två sextetter, som med ett par undantag jobbat i bägge teaterhusen och som tack vare sin trofasthet finns kvar i publikens hjärta och minne. Scenisk glans spred Otto Landahl, Willy Keidser, Rut Hoffsten, Anna-Greta Bergman, Per Jonsson och Lickå Sjöman. På scensidan fanns den legendariske scenmästaren Henry Larsson, Ingmar Bergmans favorit, Franzi Gustafsson i smink och peruk, Edith Asteman i biljettkassan, rekvisitör Karin Blomqvist och scenograf Björn Dronner samt inte minst inspicient Bert Lindeberg, vilken ibland i premiärveckan på sitt timida sätt  kunde muttra ”det här kan kanske bli något”; då visste man att succén var given.

De sista decennierna i det gamla teaterhuset innebar en rad chefer, som ofta fick teaterkonsten att lysa. Lars-Levi Laestadius (1956-1962 och 1968-73) hade dessutom stor distans till pjästexten: ”Stryk, bara stryk! Det som är struket gör aldrig fiasko!” John Zacharias (1950-53) lät Nils Poppe göra debut i Helsingborg och han blev en kär gäst under flera årtionden. Zacharias vantrivdes i Helsingborg, tyckte att här fanns antisemitism. Johan Falk vantrivdes i Norrköping och de bestämde sig för att byta stol. Johan Falk (1953-59) sa att man kan inte begära att alla ska tycka om allt i en repertoar, men man kan begära att alla ska hitta något att tycka om.

Frank Sundström (1959-61) slutade i vredesmod, ty om- eller nybyggnad fick inte någon lösning. Innan dess regisserade han bland annat en mycket fin ”Hamlet” med Bengt Virdestam och Harriet Andersson. Mats Johansson (1961-62) har rekordet på kort chefstid innan han drog till Göteborgs stadsteater.

Med Per Sjöstrand (1962-68) blåste friska vindar med en spännande repertoar. Han startade Biblioteksscenen, där helsingborgarna kunde uppleva dramatik för en liten slant. Lars-Levi Laestadius återkomst var inte så lyckad. Tiden hade gått ifrån den fine teatermannen, när 68-vågen stormade fram. Det fanns dock flera minnesvärda föreställningar, bland annat ”Möss och människor” i regi av Stellan Olsson. Laestadius fick också kämpa på en annan front. Folkpartisten Sten Sjöholm ville att planerna på ett nybygge skulle stoppas och att Malmö stadsteater skulle ta över i Helsingborg. Den kampen vann Laestadius tillsammans med många andra.

Siste chef i teaterhuset vid Prästgatan blev Claes Sylwander (1973-83). Hans mamma var Tora Teje, en av Sveriges främsta skådespelare. Hon blev en gång tillfrågad om hon ville bli teaterchef, men svarade ”Nej tack, jag vill dö en naturlig död”. Sonen hesiterade däremot inte utan kom till Helsingborg från chefsstolen på Folkteatern i Göteborg och gick sedan till Malmö stadsteater.

Det var Sylwander som fick glädjen att föra sin personal in i det nya teaterhuset. Invigningen skedde våren 1976 med Ibsens ”Peer Gynt” på Storan och Strindbergs ”Dödsdansen” på Lillan.

Trots demonstrationer revs den hundraåriga teatern. Det var vandalism! På den tomt, som skänktes till staden på villkor att där alltid skulle spelas teater finns nu ett hyreshus. 1883 hade Ibsens mästerverk ”Gengångare” världspremiär här. Jag hoppas att gengångare från en lysande svensk teaterepok spökar nattetid; sämre sällskap kan man ha!

https://3a433a15c29b81f7aaba7399ebca230a.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html

Förflyttar vi oss till nutid, när Kajsa Giertz, som tredje kvinna basar över teatern, så fortsätter en lyckad balans mellan nytt och gammalt, mellan drama och komedi. Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” repriseras och hennes ”Mio min Mio” hade världspremiär på Stadsteatern. Klassiker, som senast ”Antigone” och ”Gengångare”, har alltid utgjort ryggraden i Stadsteaterns hundraåriga historia.

För sjuttiofem år sedan satt jag för första gången i en jättelik sal. Plötsligt försvann ena väggen och jag drogs in i ett fantastiskt äventyr, ”Lille Petters resa till månen”. Teaterns magi blev livsavgörande.

Den magin har jag alltid strävat efter.

Fakta

Stadsteatern 100 år

Helsingborgs stadsteater invigdes 1921 – hundraårsjubileet fick dock vänta en aning på grund av pandemin. Jubileumssäsongen startar ordentligt med ”Den fantastiska leken” (spelas 19/2-5/3), nyskriven pjäs av och med Jörgen Düberg som gör en odyssé genom teaterns historia.

Sedan följer ”Amadeus” med Björn Kjellman i rollen som Salieri. Ges i samarbete med Helsingborgs symfoniorkester 25/3–12/5.

”Gengångare” som hade urpremiär i Helsingborg 1883 har nu förflyttats in i nutid av dramatikern Hanna Nygren och spelas på Lillan t o m 12/3.
I Jubileumspodden pratar skådespelarna Tobias Borvin och Jörgen Düberg teaterhistoria med scenografen Yvonne Ericsson.