Thomas Lissing: Heiling har ett eget uttryck
Längtan till Italien är högst närvarande. Inte ovanligt för att vara Ljungbergmuseet, men den här gången är utställaren Birgitta Heiling.
Ljust putsade väggar, terrakottafärgade tegeltak och över dessa ett varmt gulaktigt sken. Heilings måleri har flera olika karaktärer, men ofta är det just Medelhavsregionens natur och arkitektur som återkommer i motiven.
Birgitta Heiling bor och verkar i Nöttja, inte långt från Ljungby. Hon var nyligen aktuell i Liljevalchs något försenade vårsalong, och har precis fått besked att hon även blivit antagen till även nästa års salong. Inga av de verk som figurerar där finns direkt med i utställningen, men de dyker upp som motiv i motiven. I utställningen på Ljungbergmuseet visas ett sextiotal målningar.
Utsnitt av bystrukturer är ett återkommande motiv. Som sedda genom ett teleobjektiv där perspektiven är raka och djupet förkortas. Det ljusa gyttret av gränder, fasader och tak-ytor blir till lapptäcken i milda färger. Faktiskt rent bokstavligt så i den stora målningen ”Cuglieri med applikation”, där just textilapplikationer i matchande färgskala är ett överraskande inslag.
Själv associerar jag Heilings Italien-måleri till Ivan Aguelis skildringar av det nordafrikanska landskapet i ljusa nyanser och översvämmande solljus. Som av en händelse har en av de mindre målningarna titeln ”Min vitlök och Agueli”.
De gröna inslagen hittar man i naturmåleriet. I italienska cypresser förstås, men framför allt i den serie bilder som skildrar den lokala Bolmån. I närbilder av vattenytan reduceras färgerna och förenklas formerna till ett kontrastrikt skuggspel. Mina tankar går här till Martin Bornholms skildringar av starkt solljus och dess skuggor. Strax intill hänger den större ”Mot Exen”, som med sin naturalistiska återgivning av en skogsglänta mer lutar åt Sven Ljungbergs måleri. Samma sak med ”Selvapiana”, där egna målningar agerar stilleben i en övergripande målning.
Stilar och angreppssätt växlar således, men helt klart har Heiling sammantaget ett eget uttryck. Särskilt givande är behandlingen av det italienska ljuset, något som förmedlas fint i flertalet bilder.
Parallellt med Heilings större utställning gör Ljungbergmuseet sin egen hommage till den svenska demokratin och dess hundraårsjubileum. Här, i museets minsta rum, ligger fokus på Sven Ljungbergs måleri med politisk inriktning. Mustiga motiv, och verkliga historiska händelser som haft betydelse i kampen för rösträtt, jämlikhet och demokrati.
Thomas Lissing
Nu visas Birgittas Heilings konst påLjungbergmuseet
LJUNGBY På 1980-talet kom konstnären Birgitta Heiling förförsta gången i kontakt med Sven Ljungberg. Han kom att bli en mentor förBirgitta, som nu för första gången har en separatutställning påLjungbergmuseet.
Nyligen avslutades den lovordade porträttutställningen på Ljungbergmuseet iLjungby och nu öppnar i stället en utställning med konstnären Birgitta Heilingsverk.
Birgitta lärde redan på 1980-talet känna Sven Ljungberg, som kom att blihennes vän och mentor. Med vernissage i helgen visas Heilings konst nu påLjungbergmuseet.
– Jag har ställt ut här tidigare på samlingsutställningar, men det här blirden första separatutställningen på Ljungbergmuseet, säger hon.
Utställningen öppnas på lördagen av konsthistorikern Thomas Hedrénoch pågår till den 23 januari.
Birgitta Heiling är sedan många år bosatt i Ängatorp, Nöttja, och fleramotiv på utställningen är hämtade från trakten. Från ateljén har hon utsikt motsjön Exen och Bolmån finns också i närheten. Men andra motiv är hämtade frånhennes resor till Sardinien och övriga Italien.
– 1987 målade jag ett porträtt av Sven Ljungberg, och det finns med påutställningen. Men alla övriga verken har tillkommit från 2010 och framåt.
Porträttet av Sven Ljungberg målades för övrigt på en plats bara någrameter från där målningen nu hänger på utställningen.
Birgitta Heiling har gjort så kallade rems-stilleben, och många av de 66verken som visas på utställningen präglas av detta.
– Jag har byggt stilleben med målningar som jag ställt upp mot väggen iateljén Sedan har jag rivit remsor från till exempel konsttidskrifter som jagtyckte passade med verket och byggt upp stilleben när jag målat av målningen.
En kartong med spik kom på ett liknande sätt att fylla den funktionen istilleben.
– När jag kom hem från en resa till Sardinien, där jag målat i en by,ställde jag verken mot väggen. Det råkade stå en kartong med spik där också. Påså vis kunde jag bygga vidare på verken med att måla av dem med en kartongframför.
Besökarna på Birgitta Heilings utställning kommer därför att märka hur konstnärenåteranvänt och vidareutvecklat sina verk i flera olika led.
– När jag 1984 kom tillbaka till Ljungby från tiden i Stockholm tog jag påallvar kontakt med Sven Ljungberg, säger hon. Innan jag gick på Kostfack hadejag inte vågat ta kontakt.
När Birgitta gick på Konstfack gjorde hon en animerad film på SvenLjungbergs Katt och skata.
– Jag intervjuade Sven då också och gjorde en enkel film.
Åter i Ljungby så växte vänskapen mellan Birgitta Heiling och SvenLjungberg.
– Jag var mycket hos Sven i hans ateljé och han lärde mig till exempel hurjag skulle göra trägravyrer. Jag fick även låna hans avdragspress.
Birgitta Heiling gjorde vid denna tid också två porträttmålningar av SvenLjungberg. En av dessa kan alltså besökarna på utställningen i Ljungby nu fåse.
Text
Sven-Inge Idofsson